Jajävlar, gårdagen på Konserthuset var definitivt en hit. Betnér är en skön snubbe, så enkelt är det. Då livspartnern Andrejovichsz var sjukt peppad redan för typ fyra månader sedan angående Betnérs liveshow, så resulterade ju detta givetvis att vi suttit på biljetterna vansinnigt länge, och således hade helt fantastiska platser. Vi hade plats 69 (sexigt) och 70, och detta betydde rad nummer tre. Ungefär tre meter från Magnus himself, och givetvis satt vi i mitten precis framför mikrofonstativet och Magnus bord med Staropramen och Loka.

“Livets Ord” är en tämligen briljant stand up-show där djupdykningarna ofta är inom det politiska och religiösa. Som vanligt, alltså. Lite i samma stuk som “Inget är heligt”-turnén, men bredare, argare och roligare. Aktuella ämnen, lokal satir beroende var han uppträder (Malmö fick ett par kängor som var vansinnigt passande) och runt 25 minuter depraverat, äckligt snusk som avslutar showen. Den sortens snusk som man själv kippar efter andan åt och kan relatera till, den sortens snusk som får en tredjedel av publiken (som trots allt, otroligt nog, till största del består av folk mellan 20 och 30) att tystna då de kommer i kontakt med sin mer konservativt lagda sida som viskar: “Nej, det här med bajs, nekrofili, pedofili och kukar, det vill jag nog helst inte skratta åt. Jag är väl inget monster, heller?”

Dagstidningar, pressen i allmänhet, sexuella läggningar, politiker, alkoholister, cannabis-legalisering, tjockisar, pungvaxning, internetporr, Israel, talibaner, USA… ja, listan blir ganska lång. Betnér hinner med att skämta skarpt om det mesta som ligger i tiden (och även sådant som ligger vansinnigt långt bak i tiden), och tempot känns verkligen riktigt, riktigt bra. En timme och 40 minuter (med encore) känns faktiskt lite, lite kort. Men ack så naggande det är.

Magnus Betnér får fyra pluppar i betyg. Som vanligt, alltså.

Trots bister uppsyn så log Betnér säkert en tre-fyra gånger under gårdagens föreställning. Ibland skrattade han. Det var  nästan lika underhållande som komiken i sig.

Ikväll ska jag och min vapendragare och livspartner Andrezkij gå på Konserthuset här i Malmö. Vi ska se Magnus Betnérs show “Livets Ord” live and direct. Då Betnér är en av kanske… typ, två som är proffessionellt roliga i Sverige (där jag är den andre) så känns det givetvis spännande och kul. Det kommer bli en bra kväll.

Annars älskar jag den här videon som visar hur Spider-Man kunde ha sett ut i filmform om Wes Anderson fått fria händer med licensen. Jag vill se den nu.

Jag sitter och lyssnar på House of Pain och surfade in på min blogg. Jag möttes av en enorm annons föreställandes två otroligt små och otroligt trötta pandor. Jag vet inte riktigt var detta inlägg ska (och bör) leda, men jag diggar helt enkelt pandor. Björnar som är evolutionsmässigt trasiga, liksom. De äter 23 timmar om dygnet, enbart bambu (med noll näringsinnehåll) och rullar ibland över sina nyfödda i sömnen. Och de har betydligt sämre libido än andra björnar. Det finns runt fem pandor i hela världen.

Se där. Så kan det gå när man tar studiepaus.

Ganska oförlåtligt att försvinna från bloggen under så långa perioder, men när anledningarna stavas Mass Effect och Crysis så känns det ju tämligen befogat.

Mass Effect 2 är släppt och hyllas redan unisont för att vara bättre än föregångaren på exakt alla punkter. Och jag älskar föregångaren. Denna episka rymdopera i spelform spelade jag redan igenom vid releasen för ungefär två år sedan, då på Xbox 360. I samband med uppföljaren och snacket om att föra över sparfiler från första Mass Effect och således fortsätta äventyret med exakt samma karaktär, så var jag tvungen att nöta igenom huvudäventyret igen. Och det har jag alltså gjort. Eller ja, jag gjorde det till runt 70% innan jag, korkat nog, köpte Crysis och fastnade totalt. Bye, bye Mass Effect, liksom.

Crysis är ett fantastiskt spel som, trist nog, är vansinnigt konstigt optimerat. Buggar och krascher är liksom att vänta sig, men tack å lov så klarade jag mig så pass väl att äventyret gick att genomföra. Men nu, efter Crysis också blev avklarat, så fick ju Mass Effect sin tid det med. Och avklarades. Nu måste jag spela tvåan. Det är sällan ett spel får mig att tråna såhär. Det verkar… underbart. Mass Effect 2 kan vara världens bästa spel.

Läste precis i Sydsvenskan att Kate McGarrigle dog den 18e januari vid en alldeles för unga åldern 63. En bra musiker, en intressant person, ett trist dödsfall (precis som med alla andra dödsfall, egentligen). För den obekant med namnet så var Kate fru till artisten Loudon Wainwright III och mor till Rufus och Martha Wainwright. En rentav löjligt musikalisk familj, med Rufus i toppen (för mig) som även är en av vår tids absolut bästa låtskrivare, sångare och kompositörer. Ingen Haiti-katastrof, så klart, men likväl ett dödsfall som påverkar någon. Inte minst Rufus, tippar jag, som upplevt nog med skit för en livstid.

… hittas här (länk). Inget snack om bögskräck (tyvärr) men likväl kanske intressant för en eller två personer. Tack.

Jens Ganman, journalist (och till viss mån även kollega, antar jag) skrev nyligen denna briljanta text: KRÖNIKA!

Frågan är dock; är texten lika rolig som kommentarerna? I synnerhet de negativa. De känns, i min ringa och omogna mening, som lite bittert gnabb på lokala bingomötet. Sådär skönt och överdrivet konservativa. Men, debatten skapas, mission accomplished. Och som sagt; kul är det ju! Alla är vi olika, och tacka fan för det.

Efter ett briljant tips från gode vännen Foto-Linus, så kommer veckans krönika handla om en annorlunda musikskapare (och historieberättare!) som skiljer sig en hel del från de mer konventionella artisterna som härjar runt på den elektroniska scenen. Sneak preview nedan:

“WOW! One man, a dozen homemade soundsources, a lot of dry wit and a handful of absurd stories. Add some killer beats and melodies and you end up with the funkiest, funniest and strangest one-man-band I’ve seen all summer!

With the help of a voice coder Captain Credible lets us meet his friends and acquaintances. Some of them of very high-pitch voices, others of deep, scary nature. With names like Dr. Testicles and Christopher Columbus, they’ve shared many adventures with the Captain, such as heroin debauchery in the Serengeti desert. Or something like that. Oh, and then there are robots. Some of them small and fond of killing.

As for the music, it’s a joyful mix of sounds and melodies that bear similarities to old computer game scores, catchy beats, catchy noise and complete chaos with the Captain tweaking and bending the sounds on their way through the hand-knitted cables, it’s just incredibly good fun! How can you go wrong with an old Nintendo machine playing the drums and a homemade gray little box with the fitting name «Darth Fader»? If you have a chance to see this Captain - go, go, go and do so! It’s the best show in the whole kingdom!”

I fredags packade jag ihop kursen Praktisk Film vid Malmö Högskola, en krävande och tidsmördande kurs där jag lärt mig rentav löjligt mycket under de senaste fem månaderna. I samband med avslutningen så blev det buffé, 18 flaskor champagne, klassfest och prisutdelning i bästa Oscars-stil. En skoj avslutning på en intressant kurs. Nu på tisdag återgår jag till mediekommunikationen och är tillbaka i exakt samma lokaler som förra veckan. Så det blir inget gråt eller gnäll. Det är ju inte mycket ändring förutom att jag lämnar de nybekanta vännerna jag skaffat på filmkursen,  och istället återgår till min gamla klass av klassiska, goda och alltid lika trevliga kamrater. Jag lär nog träffa blandat folk lite överallt, tippar jag. Good times.

Idag firar jag även en vecka med min nya kärlek. Vi har haft det sjukt bra hittills och älskar varandra så mycket som en 23-årig kille och en ny dator kan älska varandra. Vi har spelat massvis av spel, surfat groteskt mycket och kollat lite på film. Vi skrattade även åt Internet Explorer som vägrar låta mig logga in på den här bloggen, så vi laddade ned Firefox och har nu påbörjat en sorts trekant som kommer vara full av njutning framöver. Jag och datorn har det bra.

Min käre redaktör Frida Johansson har nu, idag, tagit sitt pick och pack och dragit till Stockholm, efter vad jag gissar på var ett ambivalent break up med lilla Östersund. Tjänstledigt och högskolestudier, samt en massa mindre pengar i månaden. Jag lämnades kvar med löftet om att jag och ÖP fortfarande var på god fot med varandra, och jag fortsätter således mina babbliga krönikor och annat skoj på sedvanligt manér. Men nöjessidan kommer nog inte vara sig lik, ändå. Så klart. Men, hursomhelst; Ha det ljuvligt i huvudstaden, Frida! Live it up!

Och annars så är det ju givetvis söndag. Jag är dock ledig imorrn, något som gör denna dag till en sorts låtsaslördag. På återseende.