Det var efter kriget. Bilarna började rulla igen. Från min tidiga ungdom minns jag en speciell person – Strömmings-Adrian. ”Bap-i-bap-i”, så lät hornet han hade på utsidan av sin svarta skåpbil, ett posthorn med gummiblåsa. Då det ljöd i byarna på förmiddagen visste man att Strömmings-Adrian var på väg med färsk fisk och inte bara strömming. I halvfemtiden på morgonen for han till Sundsvall och köpte färsk fisk och sedan sålde han den runt om i byarna. Bror Edvin Adrian Eriksson var född 1905 i Revsund. Han bodde i Ragunda stationssamhälle och han hade en annan lukrativ inkomst också; han vann på stryktips. Albert Olsson från Gevåg, bodde granne med Adrian. Albert som arbetade på järnhandeln i Hammarstrand,  berättade att Adrian tippade varje vecka och vann nästan jämt. När han började reparera eller bygga ut stugan, då visste man att nu hade han kammat hem en storvinst igen. Det var väl ett bra tips?

Nu har det gått ett halvår igen. Vecken sling, som man sa förr. Jag brukar tänka i liknelser ibland. Man liknar personer eller företeelser på olika sätt. Långbänk är en sådan. En fråga dras i långbänk den blir aldrig klar. Man talar om hur en person ser ut. Han såg ut som en fållbänk i ansiktet. Eller, han blev lång i öga som en köttsjöbruse, för att beteckna överraskning. En gång i min ungdom satt vi ett gäng på en parkbänk och betraktade andra flanörer. Den där ser ut som en obäddad säng. Man kan ju ha åsikter om folk, man kallar dem fårskallar och fyllsvin. Eller varför inte smäcker som en vidja. Det är naturligtvis en kvinna i sina bästa år. Långt ifrån den mormor som av sitt barnbarn betecknades som en fåtölj som det var skönt att sitta i. På 1960-talet läste jag ett kåseri i en tidning som handlade om vär skönhetsdrottning på den tiden, Anita Ekberg. Hon liknades vid en rokokobyrå med översta lådan utdragen.

Nu har det kommit in en hermelin bland kattorna. Vi har fått en Bernadotter. Jo, det är faktiskt sant. Den blivande prins Daniel kommer från Svinhuvudsläkten liksom jag. Det är på min farmors sida vi kommer från den blåblodiga adelssläkten med förgreningar i Sverige och i Finland. Hoppas att vi kan handhälsa vid något tillfälle. Att det såta paret skulle komma på en släktträff i Ammer är knappast troligt. Fast man vet ju inte. De är ju folkliga. Grattis förresten i förväg.

Nu har dom gift sig. Vilka då? Jo, Ragunda EmigrantCenter-REC och Ragunda Hembygdsförening. I presentationen av bloggaren sår det att jag vet allt om min släkt och kanske även om din. Sånt får man ta med en nypa salt. Jag vet mycket om släkten, konstigt vore det annars när jag har forskat i 45 år. Något måste väl ha fastnat. Jag får väl tillstå att REC har varit mitt skötebarn. Men från och med nu, när barnet snart fyller 12, lämnar jag dess uppfostran i andra händer. Det kan ju bli problem när barnet kommer upp i tonåren, men då är det inte mitt problem längre. Vänd dig i förtroende till hembygdsföreningen, antingen på hembygdsgården i sommar eller till biblioteket under andra tider. De kan kanske ge dig ett handtag eller möjligenen nyckel med vilken du kan öppna dörren till det förflutna.

Sluta med bilkörning – köp en cykel! Det är väl en uppmaning så god som någon. Då skulle nog sjukvården bli billigare efter ett tag. Varför detta utspel? Det brukar dimpa ner brev i min elektroniska brevlåda som uppmanar mig att göra vissa saker, eller snarare att inte göra vissa saker. Som att köpa bensin. Idag fick jag ett brev som ber mig att sluta tanka hos Statoil eller Preem. Jag kan tänka mig att det är en stadsbo som författat brevet, en person som har OK, Shell, Nynäs och allt vad de heter i närheten. Här i Hammarstrand har vi bara Statoil. Ska man tanka på ett annat bolag har man bara halva tanken kvar då man kommer hem. Ändamålet med bojkotten är att få ner priset på soppan. Enda sättet att få ner priset på bensin är att sluta tanka, köra med elbil eller börja cykla. Det finns cyklar som går på batteri också. Man kan rida också, men då tror väl folk att man inte har alla hästar hemma.

Karantän: Personer i denna lokal är drabbade av GENEALOGISK FEBER Symptom: Fickor, väskor och pärmar fyllda med anteckningspapper. Hjärtklappning inför åsynen av gravstenar och kartonger med gamla brev. Ögon blodsprängda av intensiv mikrofilmsexponering. Talet osammanhängande och interpunkterat med årtal och namn på emigranter och prinsar. Kallsvettas inför dagens post.

SJUKDOMEN ÄR OBOTLIG

Någon större skidåkare har jag aldrig varit, ändå gick det 50 år innan jag lade laggarna på hyllan. För på min tid var skidor ett fortskaffningsmedel. Från tredje klass i skolan tills man gick sista året var det på skidor man tog sig till och från storskolan vintertid. Någon tävlingsmänniska har jag aldrig varit, även om skidtävling var ett måste i skolan. 2 ½ kilometer var sträckan. Spåret gick över Kyrkmon, ner i grusgropen vid Axel Kristophs och så ner på Alfred Näsmans och Hakvin Anderssons lägdor till målet på skolan. En gång var jag sist av alla, totalt slut och så skulle jag åka skidor hem också, det var lika långt. Förbi Söders, ner genom bäckravinen vid Sjöstedts och uppför lägdan mot Backen, ovanför Nils Olof Dahlströms och August  Valins. Det var mot hela vägen hem. Jag näst intill rasade ihop då jag hade tagit av mig skidorna. Jag var lite förkyld och det visade att jag hade 39 i feber. Jag minns särskilt då jag var tio år fick jag ett par nya skidor, inköpt på Kooperativa, som man sa, ”koopralappan” kallades dom. De var breda och hade små brätten. Men man stoppade dem i hetvatten en stund, stack ner dem innanför spisstången på vedspisen i köket och hängde något tungt på bakänden. På morgonen hade de fina brätten som höll någon vecka. Då jag växt ur dem fick jag syrrans gamla. De var trasiga baktill, men de jämnades till med svansen. Dom hade jag sedan i alla år. Efter skolan köpte jag brorsans Erik Almgrens-skidor och stavar för 25 spänn. De hade jag fram till 1968 då jag begåvades med ett par Edsbyskidor och stålstavar. Dom fungerar än. På 1980-talet köpte jag ett par moderna med råttfälla och speciella skor, men det var blaha, blaha. Nu åker jag mest skidor på teve och helst Vasaloppet som går idag. Själv har jag inte stått på ett par laggar sedan förra seklet. Kanske 1992 var sista året. 50 år på skidor var fullt tillräckligt för mig.

Det går som tåget. Så säger man mär allt går bra. Det går som på räls. Men i vinter verkar inget gå. Nu tåga vi tillsammans, sjunger vi i Jämtland. Men då är det frågan om hästtransporter. Alltså med apostlahästar. De enda tåg som verkar gå idag är malmtågen. I norra Sverige ligger temperaturen på 40 minusgrader. SJ – låna mågra lok från Norrbotten. Hur mycket det kostar vet inte jag, men det går hu växla.

Hammarstrands hotell är sålt – igen. Gullbackens hotellbyggnad har ändrats, byggts om och sålts i omgångar under de mer än de 35 år som vi bott här. Man hoppas varje gång det kommer en ny ägare att nu är det långsiktigt. Det kan ju inte vara så lätt att driva en rörelse av det här slaget om det är turisterna som ska stå för fiolerna. Och inte går man ut och äter så ofta heller, åtminstone inte vi. Jag har en episod som kan vara tänkvärd. Året var 1987. vi hade besök från Minnesota och de ville bjuda oss på middag ute på byn, vi var sex personer. Vi for till Gullbacken och där fanns det bara pytt i panna. Maten var det inget fel på, men på serveringen blev vi lite betänksamma. Agaren Alf kom till vårt bord och serverade direkt ur stekpannan! Då kunde jag inte hålla mig utan sa: ”Om du visste vem du serverar nu skulle du gå ut och sätta på smokingen”. Han blev förstås irriterad och när vi skulle gå spände han ögonen i mig och fråga vem som var så märkvärdig. ”Han är kökschef på Sergel Plaza Hotel i Stockholm”, svarade jag. Han vände på klacken och gick in i köket utan ett ord. Det är ju trevligare om man får mat på fat.