Frida Johanssons blogg

Nu bommar vi igen den här bloggen.

Den har inte varit speciellt bra den senaste tiden, mest för att det trillat in 50 spam-kommentarer på ryska varje dag och då blir man inte speciellt peppad att åstadkomma kreativa mästerverk. Men nu stänger vi bloggbutiken och jag går på tjänstledigt.

Tack som tusan att ni har varit här, även om ni har varit tystlåtna så ser jag nog på statistiken att ni finns. Tack alla läsare som har hört av er de senaste dagarna med fina mail, telefonsamtal och kramar som vidarebefordrats genom diverse reportrar. Det gör inte min sista dag på jobbet mindre sentimental, men det värmer. Och jag ska försöka att inte grina allt för mycket i eftermiddag. Jag vill bara säga två saker innan jag går.

För det första: Om ni orkar med mig ett tag till så har jag precis skaffat en ny, mer privat blogg där mitt storstadsöde är tänkt att dokumenteras. Den hittar ni här.

För det andra: Det är sorgligt och vidrigt på Haiti just nu, och det är väldigt enkelt att hjälpa till med en tjugolapp eller flera. Det kan ni göra här.

Ja, tack. Det var fint. Jag gillar er.

I dag är min sista måndag på ett tag. Kanske inte riktigt, men det känns så.

Och min sista fredag blir sista dagen innan tjänstledigheten.

Därför blir jag extra lycklig över ett mail jag fick idag:

Hej Frida

Jag såg din artikel om Elvis i ÖP.
Jag hittade en sten på storsjöstrand som liknar Elvis i profil.
Bifogar en bild

Mvh
Tommy

Igår kväll var allt som vanligt.
Jag satt hemma och skrev in brödfödan medan Täbypojken hängde i gäng och lirade tv-spel med grabbarna. (Kimpa har en tv, så sanslöst stor att han ibland blir åksjuk av att lira Modern Warfare II)

Mellan meningarna kollade jag på Paradise Hotel, en serie som varit föga roande fram tills nu. Erika Johnson är en jävla stjärna. Hon står för hela behållningen i den i övrigt kassa piñata-produktionen. Två nya avsnitt drar igång nu vid tio, kolla på dom så avhandlar jag Johnsons briljans imorgon.

Försöker mig på en fransk look i år. Jag tror att 2010 känner sig välkommen då.

… jag orkade inte lägga in all kontaktinformation på iMiraklet igår.

Det betyder: Om ditt namn/smeknamn/öknamn börjar på bokstaven K eller senare förekommande bokstav i den alfabetiska följdordningen så har jag för tillfället inte ditt nummer. Bli därför inte förnärmad om jag inte hör av mig eller vet att det är ni som ringer. Jag jobbar på det.

Om ni tillhör bokstäverna innan K och jag lyfter på luren utan att känna igen avsändaren på ert samtal så betyder det att ni har blivit kapade i processen. Jag har varit hård och sällsynt osentimental i mitt sorterande.

God fortsättning!

Jo, du förtjänar verkligen en iPhone. Du har varit ovanligt snäll i år.

Du förtjänar också Rodebjer-kappan du fick igår. Med 30% mellandagsrea har du i princip tjänat pengar på den.

Och kassen med kläder från Weekday har du förtjänat så in i bängen.

Jag gillar dig.

… betalade jag 200 pengar för sex identiska bilder av mig själv i mössfrilla.

Mössfrilla, hudfärgade ögonvitor och utan kontraster. Jag ser ut som en ful disney-figur. Typ den korkade hyenan i Lejonkungen. Fast hudfärgad.

Om två timmar tar jag julledigt. Det är helt vansinnigt. Den här veckan bara försvann.
I tisdags var jag och Foto-Anki i Åre, onsdagen försvann ner i tangentbordet och torsdagen lurade bara skiten ur mig.
Det enda jag vet säkert är att jag har förstört ett gäng kompetenta hjärnor ute på redigeringen. Genom gammal hederlig systematisk hjärntvätt sitter de nu och nynnar på en bit musikhistoria. jag bara ler och klappar takten, sen klappar jag mig själv på magen för att jag är så himla bra på att indoktrinera folk.

Det måste väl ändå finnas en del framtidsutsikter inom ett sådant område?

Igår var ingen bra dag.

Tepåsarna var slut vid kaffeautomaten och jag drack kaffe istället. För många månader sedan slutade jag att dricka kaffet på jobbet, för att jag hellre drack bra kaffe i mindre mängder än dåligt kaffe i pappmuggar för att jag hade tråkigt. Så jag började dricka te istället. Och igår gick jag tillbaka till automatkaffet av ren måndagstristess. Utan att riktigt tänka på det faktum att jag även har hunnit öka intaget och den faktiska volymen av automatvätska per dag sedan övergången.

Först blev jag sprallig, sen hysterisk och en smula paranoid. När kvällen väl kom så kunde jag inte annat än att sitta som ett koffeinkolli hemma i soffan med datorn i knät, jag fick en del jobb gjort men inte fan kunde jag sova. Ögonen stretade och spärrade upp sig alldeles förfärligt.
Så jag slog in de sista julklapparna. Pratade med Pappsen om flytten och om vi ska hyra ett släp eller en flyttvan. Räcker 9 kubik eller behöver vi 13? Så fick jag panik över att vi inte har börjat packa än och att jag ska börja plugga. Och att jag ska gå vilse i tunnelbanan. Jag kanske bara ska ta och flytta hem till Småland istället, det kanske är bäst ändå.

Fan, vad jag är glad över att måndagen tog slut. Nu drar jag och Foto-Anki till Åre och passar på att ha matfest på Broken. Tisdag kan omöjligt vara lika jävlig som Måndag.

En sommar för längesedan permanentade han håret för första gången och vi kunde givetvis inte kalla honom för Tony längre. Det var omöjligt att kalla honom något annat än Birk. Birk Borkason. En hel sommar hittade vi på vitsar med rövarreferenser och stämningsfull stämsång, sånt som rövare gillar. Nu är det inte lika roligt längre och vi kallar honom bara för Birk vid speciella tillfällen.

Tony har nu träffat en tjej, en tjej som han gillar väldigt mycket. Han gillar henne så mycket att han gick med på att följa med henne till Ullared. En utflykt som han försökte hålla hemlig för sina pojkpolare. Väl på plats gav han faktiskt Gekås en ärlig chans, han skulle prova en tröja. EN tröja.

Istället för att köa till provrummen drog han tröjan över sin tisha och letade upp en spegel, vid spegeln stod redan en annan kille och beundrade sin spegelbild. Och när Tony var på väg till nästa så vände sig killen om och sa:

– Vi kan dela.

Och Tony lydde artigt. Sneglade lite konstigt på killen han just gått med på att dela spegel med.

– Du passar verkligen i den där. Den är jättesnygg på dig, fortsatte han.
– Tack, sa Tony.

Som ett omedelbart svar på Tonys dialekt ställde hans spegelkompis en snabb följdfråga:

– Kommer du från Skåne?
– Nej, jag kommer från Småland.
– Ja, det verkar ju vara en trevlig stad.

Total tystnad. Och en kvinna som brister ut i gapskratt. Tony vänder sig om och ser en skrikande kvinna med ett kamerateam i ryggen. Och poletten trillar ner. Personen bredvid honom var Mattias, killen som slog ner i en miljon tv-apparater under den ortsbenämnda tv-seriens premiäravsnitt. Den blonderade make up-artisten som shoppade hårspray tillsammans med sin lika blonderade mamma.

Den här historien berättade han för mig i lördags kväll. Och nu sitter jag här. Väntar på att Birk Borkason ska kliva in i min platt-tv och se på när han outas som Gekås-karaktär för hela svenska folket, trots sitt envisa motstånd. Han gjorde det faktiskt för kärlekens skull.
Nu hoppas jag bara att 5:an har haft den goda smaken att inte klippa bort honom ur materialet.